Utanför porten väntade bärstolen och vid gallerporten stod Caboches dräng med en lykta.
De som buro Margaretas bärstol voro trotjänare, stumma och döva, pålitligare än om de varit osjäliga djur.
Bärstolen rörde sig framåt under vid pass tio minuter, varunder mäster Caboche och drängen med lyktan gingo före och visade vägen. Till sist var man framme och stannade.
Bödeln drog åt sidan bärstolens draperi medan hans medhjälpare skyndade i förväg.
Margareta steg ur och hjälpte hertiginnan av Nevers. I den stora smärta, som överväldigat dem båda, var hennes nervösa natur starkast.
Bödelstornet reste sig framför de båda kvinnorna som en dyster och formlös jätte och spred ett rödaktigt sken från två gluggar högst upp.
Drängen visade sig nu åter i dörren.
— Ers majestät kan tryggt gå in, sade mäster Caboche, alla i tornet ha gått och lagt sig.
I samma ögonblick slocknade ljuset i de båda gluggarna.
Tätt tryckta intill varandra gingo de båda kvinnorna in under portens låga spetsbåge och trevade i dunklet framför sig på den fuktiga och skrovliga stenväggen. Långt framför sig i hörnet av en korridor varseblevo de ett ljussken och vägledda av den förfärlige värden på stället styrde de kosan åt detta håll. Dörren stängdes efter dem.
Caboche tände en vaxfackla och förde dem in i en låg och nedrökt sal. Mitt i denna sal stod ett bord dukat för tre personer och kvarlevorna efter en måltid. De tre kuverten voro utan tvivel dukade för bödeln, hans hustru och hans förnämste medhjälpare.
På en mycket framträdande plats på väggen var
