314
uppfäst ett pergament med konungens sigill. Det var bödelns fullmakt.
I ett hörn stod en väldig klinga med långt fäste.
Det var rättvisans flammande svärd.
Här och där syntes några klumpiga bilder som föreställde helgon, som ledo martyrdöden.
När de kommit in hit, bugade sig mäster Caboche djupt.
— Ers majestät torde förlåta mig, sade han, för att jag vågat intränga i Louvren och föra er hit. vilja, så att jag måste…
— Ni har handlat rätt, ni har handlat fullkomligt rätt, mäster Caboche, sade Margareta, och se här belöningen för ert nit.
Caboche betraktade sorgset den med guld späckade börs som Margareta ställde på bordet.
— Guld! Alltid guld!… mumlade han. Ack, ers majestät, om jag ändå med guld kunde återköpa allt det blod som jag varit tvungen att utgjuta i dag!
— Mäster Caboche, frågade Margareta med smärtsam tvekan och såg sig omkring, måste vi fortsätta ännu längre? Jag ser inte till…
— Nej, ers majestät, de äro inte här. Men det är en dyster anblick, som jag skulle kunna bespara ers majestät genom att hämta det ni söker och svepa in det i en kappa.
Margareta och Henriette växlade en blick.
— Nej, sade Margareta, som i väninnans blick läst samma beslut som hon själv fattat, nej, visa oss vägen så skall vi följa med er.
Caboche tog facklan och öppnade en ekdörr, från vilken en trappa ledde ned i jorden. I samma ögonblick kom en vindfläkt och ryckte med sig några gnistor från facklan och spred en vämjelig lukt av fukt och blod.
Henriette var alldeles blek. Hon stödde sig hårt
