på sin väninnas arm. Men vid första trappsteget vacklade hon.
— O, jag kan inte, utbrast hon.
— När man verkligen älskar, Henriette, sade drottningen, bör man älska in i döden.
Det var ett hemskt och på samma gång rörande skådespel att se dessa båda kvinnor, som strålade av ungdom och skönhet och lysande smycken, luta sig ned under det låga och motbjudande valvet, medan den svagaste stödde sig mot den starkare och denna i sin tur på bödelns arm.
Slutligen kom man till nedersta trappsteget.
Under ett valv lågo två mänskliga gestalter utsträckta under ett stort svart bårtäcke.
Caboche lyfte upp en flik av bårtäcket och lyste med facklan.
— Se här, ers majestät, sade han.
I sina svarta kläder lågo de båda unga männen där sida vid sida. Deras huvuden voro placerade över bålen så att endast en röd ring kring halsen utvisade att de blivit skilda från kroppen. Döden hade ej skilt deras händer åt, ty vare sig av en slump eller på grund av en pietetsfull uppmärksamhet av bödeln vilade La Moles högra hand i Coconnas' vänstra.
La Moles ansikte bar ett uttryck av kärlek, medan ett föraktfullt leende låg kvar på hans väns läppar.
Margareta föll på knä bredvid sin älskare och lyfte med sina av ädelstenar gnistrande händer varsamt upp det huvud som hon älskat så varmt.
Hertiginnan av Nevers stod lutad mot väggen och förmådde ej slita sin blick från det bleka ansikte, som hon så många gånger sett stråla av kärlek och levnadslust.
— Annibal, Annibal, utbrast Henriette, du så skön, så stolt, så oförskräckt, du svarar mig ej mera.
— La Mole! Älskade La Mole! viskade Margareta.
