blivit mindre Det är endast själens onda som finns kvar, och om jag bara finge tala med er i tio minuter skulle jag bevisa för er…
— Amma, inföll Karl, vakta utanför dörren så att ingen kommer in. Drottning Katarina av Medici vill tala med sin älskade son Karl IX.
Amman lydde
— Detta samtal måste ju i alla fall äga rum endera dagen, sade Karl, och det kan vara lika bra i dag som i morgon. I morgon skulle det för övrigt kanske vara för sent. Emellertid bör en tredje person vara närvarande vid vårt samtal.
— Varför det?
— Därför att döden är i annalkande, svarade Karl i skrämmande högtidlig ton. Vilket ögonblick som helst kan den komma in hit i rummet, liksom ni, blek och stum, och utan att låta anmäla sig.
— Vilken vill ers majestät kalla hit? frågade Katarina.
— Min bror. Skicka efter honom.
— Ers majestät, det gläder mig verkligen att se, att de hatfulla angivelserna utplånas ur ert sinne och ert hjärta. Amma, ropade Katarina, amma!
Amman öppnade dörren.
— Min son vill att ni skall säga åt herr de Nancey, sade Katarina, att gå efter hertigen av Alencon.
Karl gjorde en åtbörd som kom amman att hejda sig just som hon skulle gå och utföra befallningen.
— Jag sade min bror, sade Karl.
Katarinas ögon vidgades liksom på en tigrinna som retas. Men Karl höjde befallande sin hand.
— Jag vill tala med min bror Henrik, sade han, endast Henrik är min bror. Inte den Henrik som är konung i Polen, utan den som är fånge här. Henrik skall höra min sista vilja.
— Men jag, inföll Katarina med ovanlig djärv-
