320
het inför sin sons fruktansvärda vilja, tror ers majestät verkligen att jag, om ers majestät verkligen är så nära döden, skulle tillåta någon, framför allt en främling, att beröva mig min rätt att vara vid er sida under era sista stunder, min rätt som drottning och min rätt som mor?
— Madame, sade Karl, ännu är jag konung. Ännu befaller jag. Jag säger, att jag vill tala med min bror Henrik… För tusan djävlar, jag skall säga er att ännu har jag nog styrka att gå efter honom själv!
Därmed gjorde han en rörelse för att hoppa ur sängen och blottade därvid sin kropp, som liknade Kristi lekamen efter gisselslagen.
— Ers majestät, utropade Katarina och höll honom tillbaka, ni är orättvis mot oss alla. Ni glömmer all den smälek som tillfogats vår familj, ni förnekar ert eget kött och blod. Endast en prins av blodet bör få vara närvarande vid Frankrikes konungs dödsbädd. Vad mig beträffar, så är min plats här, både på grund av etikettens och naturens lagar. Jag stannar här.
— I vilken egenskap stannar ni, madame? frågade Karl IX.
— I min egenskap av mor.
— Ni är ej mera min mor än hertigen av Alencon är min bror.
— Ni yrar, sade Katarina. När upphör man att vara mor till den man givit livet åt?
— I det ögonblick då den onaturliga modern tar tillbaka vad hon givit, svarade Karl och torkade bort den blodiga fradga som trängde fram på hans läppar.
— Vad menar ni, Karl? Jag förstår er inte, sade Katarina och såg på sin son med ögon som vidgades av förvåning.
— Ni kommer genast att förstå det, madame.
