Karl trevade under kudden och tog fram en liten silvernyckel.
— Tag den här nyckeln, madame, och öppna mitt reseskrin. Det innehåller vissa papper, som skola tala i mitt ställe.
Därmed pekade han på ett praktfullt skulpterat skrin med silverlås.
Kuvad av Karls befallande hållning lydde Katarina, öppnade långsamt skrinet och såg ned däri. Plötsligt ryggade hon tillbaka, som om hon funnit en orm i skrinet.
— Nå, frågade Karl, som ej släppt henne med blicken, vad är det i skrinet som gör er så förskräckt, madame?
— Ingenting, svarade Katarina.
— I så fall, madame, ber jag er sticka ned handen och ta upp en bok… det ligger en bok där, inte sant? tillade Karl med ett blekt leende som verkade mera förfärande hos honom än en hotelse från vilken annan som helst.
— Ja, stammade Katarina.
— En jaktbok?
— Ja.
— Ta upp den och lämna den åt mig.
Trots sin vanliga fasthet bleknade Katarina nu och darrade i alla lemmar, då hon sträckte ned handen i skrinet.
— O, öde! mumlade hon och tog boken.
— Det är bra, sade Karl. Hör nu på: den här jaktboken… jag var oförnuftig… jag älskade jakten framför allting annat… den här jaktboken läste jag i alltför mycket. Förstår ni, madame?…
Katarina uppgav ett dovt stönande.
— Det var en svaghet, fortfor Karl. Bränn upp den, madame! En konungs svaghet bör ingen få reda på.
Katarina gick fram till brasan och kastade boken
21. Drottning Margot. II
