LXIV.
ALTANEN PÅ FÄNGELSETORNET I VINCENNES.
Under tiden gick Henrik av Navarra ensam och drömmande fram och tillbaka på fängelsetornets altan. Han visste att hovet fanns på slottet. Han riktade sin genomträngande blick mot dess murar och tyckte sig tvärs igenom dem se den döende Karl.
Vädret var som azur och guld: solskenet glänste över slätterna i fjärran och förgyllde lövträdens lummiga kronor. Till och med fängelsets gråa stenar tycktes vara genomträngda av himlens milda värme, och röda och gula blommor öppnade sina kalkar i murspringorna.
Men Henrik såg ej på blommorna, de grönskande slätterna och de förgyllda trädkronorna. Hans blick riktades bortom alltsammans och fästes på Frankrikes huvudstad, som en gång skulle bli hela världens.
— Paris, mumlade konungen av Navarra, där makt och lycka… Paris där Louvren finns, och Louvren, där tronen finns. Att tänka sig att den enda sak som håller mig från detta Paris, som jag längtar så ofantligt efter, är samma fängelsemurar som omsluta min fiende.
Därpå flyttade han blicken från Paris till Vincennes och varseblev då till vänster i en dal, som skuggades av blommande mandelträd, en man med en rustning som blänkte av solens strålar. Han satt själv på en eldig springare och förde med sig en annan häst, som föreföll lika präktig.
Kungen av Navarra iakttog ryttaren, som drog sin värja och fäste sin näsduk vid dess spets, varefter han vinkade med den som för att ge en signal.
