324
I samma ögonblick upprepades signalen på kullen mitt emot och till slut syntes runt omkring slottet liksom ett bälte av vita näsdukar.
Det var de Mouy och hans hugenotter. De hade fått reda på att konungen var döende och fruktade att man skulle företaga sig någonting mot Henrik varför de samlats och höllo sig beredda till försvar eller anfall.
Henrik såg åter på den förste ryttaren. Han lutade sig fram över balustraden, skuggade med handen över ögonen och kände igen den unge hugenotten.
— De Mouy! ropade han, som om denne kunnat höra honom.
I glädjen över att se sig omgiven av vänner lyfte han på hatten och viftade med sitt skärp.
Alla de vita näsdukarna svängdes ånyo med livlighet som vittnade om hugenotternas glädje.
— Ack, de vänta på mig, sade han, och jag kan inte komma till dem… Varför gjorde jag det inte när jag kanske kunde det!… Nu är det för sent.
Han gjorde en åtbörd av förtvivlan. De Mouy svarade med ett tecken som betydde: Jag skall vänta.
I detta ögonblick hörde Henrik steg i stentrappan. Han drog sig hastigt tillbaka. Hugenotterna förstodo orsaken till hans beteende. Värjorna stuckos åter i skidorna och näsdukarna försvunno.
Henrik såg nu en kvinna komma uppför trappan, flämtande, som om hon sprungit. Inte utan en hemlig bävan kände han igen Katarina av Medici. Efter henne kommo två soldater, som stannade på översta trappsteget.
— Åhå, tänkte Henrik, det måste ha hänt någonting nytt och allvarligt, eftersom änkedrottningen
