Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

326

antag, fortfor Katarina och såg granskande på honom, att han erbjuder er regentskapet…

En outsäglig glädje vaknade till liv i Henriks beklämda hjärta, men han förutsåg stöten och med sin smidiga och kraftiga själ undvek han anfallet.

— Åt mig? sade han. Den fällan skulle vara alltför grov. Att erbjuda regentskapet åt mig, då både ni och hertigen av Alencon finns…

Katarina knep ihop läpparna för att dölja sin tillfredsställelse.

— Sålunda, inföll hon livligt, kommer ni att avstå från regentskapet?

— Konungen är död, tänkte Henrik, och det är hon som lägger ut en fälla.

Därpå svarade han högt:

— Jag måste först höra vad konungen av Frankrike har att säga mig, ty ni erkänner ju själv, madame, att allt det där är blotta antaganden.

— Javisst, svarade Katarina, men ni kan ju alltid tala om vad ni har för avsikter.

— Herregud, utbrast Henrik i oskyldig ton, eftersom jag inte har några anspråk kan jag heller inte hysa några avsikter.

— Detta är intet svar, sade Katarina, som visste att det var bråttom och därför ej kunde lägga band på sin vrede. Svara ja eller nej.

— Jag kan inte uttala mig om blotta antaganden. Ett bestämt beslut är en så svår och framför allt så allvarlig sak att man först måste avvakta de verkliga förhållandena.

— Hör på, sade drottningen, det finns ingen tid att förlora och vi ödslar bort den i onödan på tomma diskussioner och spetsiga vändningar. Låt oss spela vårt spel som konung och drottning. Om ni tar emot regentskapet är ni död.

— Konungen lever, tänkte Henrik.

Därpå svarade han högt med fast röst: