— Madame, Gud håller människors och konungars liv i sin hand. Han skall inge mig vad jag skall säga. Var god och låt underrätta hans majestät om att jag är beredd att infinna mig hos honom.
— Betänk er.
— I två års tid har jag varit fredlös, i en månad har jag varit fånge, svarade Henrik allvarligt. Jag har haft tid att tänka, ers majestät, och jag har tänkt. Var därför god och gå först ned till konungen och säg honom att jag kommer efter er. Dessa tappra män, tillade han och pekade på de båda soldaterna, skola vaka över att jag inte flyr. Det är för resten inte heller min avsikt.
Det låg en sådan fasthet och bestämdhet i Henriks ord, att Katarina förstod att alla hennes försök att inverka på honom skulle vara förgäves, hur hon än bar sig åt. Hon skyndade därför hastigt ned.
Så fort hon hade försvunnit, sprang Henrik fram till altanens bröstvärn och gjorde ett tecken åt de Mouy. Det betydde: Kom närmare och var beredd på vad som än kommer att hända.
De Mouy, som stigit av hästen, hoppade åter i sadeln, och red med den andre hästen bredvid sig fram på två bösskotts avstånd från fängelset.
Henrik tackade honom med en åtbörd och gick därpå ned.
I den första trappavsatsen stodo de båda soldaterna och väntade på honom.
Dubbla rader av schweizare och kavallerister bevakade ingången till gårdarna och man måste gå igenom en dubbel häck av bardisaner för att komma in i och ut ur slottet.
Där hade Katarina stannat och väntade.
Hon gjorde ett tecken åt de båda soldater som åtföljde Henrik att avlägsna sig och stack därpå sin hand under hans arm.
— Den här gården har två portar, sade hon. Om
