330
besvärande sak, vars välde upphör den dag jag dör: jag menar statens rätt.
— Ers majestät, framstammade Henrik, jag erinrar mig nu ingenting annat än den tillgivenhet jag alltid hyst för min svåger och den vördnad jag alltid hyst för min konung.
— Ja, ja, du har rätt, sade Karl, och jag är dig tacksam för att du talar på det sättet, Henriot, Ty i själva verket har du fått lida mycket under min regering, för att inte tala om att det är under min regeringstid som din stackars mor dött. Men du bör ha sett att man ofta tvingade mig. Ibland gjorde jag motstånd, men ibland gav jag också efter av trötthet. Men du har själv sagt det, låt oss ej tala om det förflutna. Nuet behärskar mig och framtiden förskräcker mig.
Därmed dolde den stackars konungen sitt ansikte i sina avmagrade händer.
Efter en stunds tystnad skakade han på huvudet liksom för att jaga bort alla de dystra tankarna, och fortsatte, medan den blodiga svetten pärlade på hans panna:
— Det gäller att rädda staten, fortfor han med låg röst och lutade sig fram mot Henrik, det gäller att rädda den från att falla i händerna på fanatiker och kvinnor.
Ehuru Karl uttalat dessa ord med låg röst tyckte sig Henrik likväl höra ett dovt utrop av vrede bakom konungens säng. Kanske fanns det någon lönngång bakom väggen, som ej ens Karl kände till och som tillät Katarina att höra allt vad som sades under detta betydelsefulla samtal.
— Kvinnor?… upprepade kungen av Navarra för att framkalla en förklaring.
— Ja, Henrik, min mor vill ha regentskapet till dess min bror i Polen kommer tillbaka. Men hör
