Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
329

Då Karl såg sin svåger på tröskeln till rummet, uppgav han ett rop av glädje, medan Henrik stod där helt bestört som om han stått ansikte mot ansikte med ett lik.

De båda läkarna, som befunnit sig hos konungen, avlägsnade sig. Prästen som nyss förmanat den olycklige monarken att tänka på ett kristligt slut, drog sig likaledes tillbaka.

Karl IX var ej omtyckt men ändå gräts det mycket i försalen. Vid en konungs död, hurudan han än varit, finns det alltid folk som förlora någonting därigenom och frukta att de ej skola få ersättning därför under hans efterträdare.

All denna sorg, alla dessa snyftningar, Katarinas ord, de dystra och majestätiska anstalterna vid en konungs död och slutligen anblicken av av den sjuke konungen — allt detta utövade på Henriks unga och följaktligen lätt mottagliga sinne en så förfärlig verkan att han trots sitt beslut att ej hos Karl framkalla några nya farhågor om hans tillstånd ej kunde dölja den känsla av förfäran som avspeglade sig i hans ansikte, då han såg den döende konungen.

Karl log ett sorgset leende. En döende lägger alltid märke till alla de intryck som förekomma bland omgivningen.

— Kom hit, Henriot, sade han med en mildhet i rösten, som Henrik hittills aldrig hört hos honom, och räckte ut handen. Kom hit… det plågade mig att ej längre se er. Jag har plågat er mycket i min dag, min stackars vän, och numera förebrår jag mig ofta därför, tro mig. Ibland har jag räckt en hjälpsam hand åt dem som plågat er, men en konung är ej herre över händelserna, och förutom min mor Katarina, min bror hertigen av Anjou och min bror hertigen av Alencon, har jag under mitt liv dessutom haft över mig en annan svår och