332
ej till konung… lyckligtvis är han ej född för tronen, utan till en lycklig människa. Jag efterlämnar åt honom en betydande förmögenhet. Må han äga sin mors adel, hjärtats adel. Kanske vore det bäst att viga honom åt kyrkans tjänst, därigenom skulle han inge mindre farhågor. Åh, det tycks mig som om jag skulle dö om inte lycklig så åtminstone lugn, om jag hade barnet här och kunde trösta mig med dess smekningar och dess mors ljuva ansikte.
— Ers majestät, kan ni inte låta dem komma hit?
— Ack, olycklige! De skulle aldrig komma ut härifrån. Sådan är konungarnas lott, Henriot: de kunna varken leva eller dö som de önska. Men sedan jag fått ditt löfte är jag lugnare.
Henrik tänkte efter.
— Ja, jag har lovat, men skall jag väl kunna hålla mitt löfte?
— Vad menar du?
— Är jag inte själv fredlös, hotad liksom han, ja ännu mer? För jag är en man och han är blott ett barn.
— Du misstar dig, svarade Karl, ty när jag är död kommer du att bli stark och mäktig… det här kommer att ge dig styrkan och makten.
Därmed tog den döende konungen fram ett pergament bakom kudden.
— Se här, sade han.
Henrik ögnade igenom pergamentet, som var försett med konungens sigill.
— Regentskapet… åt mig, ers majestät! utropade han och bleknade av glädje.
— Ja, du skall bli regent, till dess hertigen av Anjou kommer tillbaka, och som hertigen av Anjou efter all sannolikhet inte kommer tillbaka är det
