det hertigen av Anjou eller hertigen av Alencon. Men nu har jag ingen son och tronen tillhör därför efter mig hertigen av Anjou, som ej finns här. Som han förr eller senare skall komma tillbaka och göra anspråk på tronen vill jag ej att han på sin plats skall finna en man som i kraft av nästan lika stora rättigheter kan göra honom hans rätt stridig, varigenom det skulle bli krig mellan pretendenterna, därför väljer jag ej er till regent, madame, ty ni skulle då bli tvungen att välja mellan era två söner, vilket måste vara plågsamt för ett modershjärta. Därför väljer jag inte heller min bror Frans till regent, ty min bror skulle kunna säga till sin äldre bror: »Ni hade en tron, varför har ni lämnat den?» Nej, därför väljer jag en regent som kan ta kronan i säkert förvar och hålla den i sin hand i istället för att sätta den på sitt huvud. Denne regent, hälsa honom, madame, hälsa honom, min bror, denne regent är kungen av Navarra.
Och med en befallande åtbörd hälsade han Henrik med handen.
Katarina och hertigen gjorde en rörelse som var någonting mitt emellan en nervös darrning och en hälsning.
— Se här, regent, sade Karl till kungen av Navarra, tag ert pergament som ända till konungens av Polen återkomst ger er befälet över trupperna, nycklarna till skattkammaren samt kunglig makt och myndighet.
Katarina slukade Henrik med blicken. Frans vacklade och kunde knappast hålla sig upprätt. Men den enes svaghet och den andras fasthet långt ifrån lugnade Henrik. Det visade honom tvärtom att faran var stor och överhängande.
Henrik lyckades emellertid med en kraftansträngning bli herre över sin fruktan. Han tog pergamentrullen ur konungens hand och rätade på sig
