I samma ögonblick drogs draperiet i alkoven åt sidan, ett blekt huvud tittade fram och en röst avbröt den dödstystnad som rådde i det kungliga gemaket:
— Lev!
— René! utropade Henrik.
— Ja, ers majestät.
— Din spådom var således falsk… jag blir inte konung? frågade Henrik.
— Ers majestät skall bli det, men tiden är ännu ej inne.
— Hur vet du det? Tala, så att jag vet om jag bör tro dig.
— Hör på.
— Jag hör.
— Luta er framåt.
Henrik lutade sig framåt över Karls kropp. René lutade sig fram från sitt håll. Det var endast sängen som skilde dem åt. Mellan dem låg den döende kungen.
— Jag har blivit ställd här av änkedrottningen för att bringa er i fördärvet, men jag vill hellre tjäna er, ty jag har förtroende till ert horoskop och genom att tjäna er gagnar jag mig själv både till kropp och själ.
— Har änkedrottningen också befallt dig att säga mig detta? frågade Henrik full av ångest och tvivel.
— Nej, svarade René, men hör nu en hemlighet.
Han böjde sig ännu mera framåt och Henrik gjorde på samma sätt, så att deras huvuden nästan berörde varandra.
Det låg någonting så dystert och hemskt över detta samtal över den döende konungens kropp, att håren reste sig på den vidskeplige florentinarens huvud och kallsvetten ymnigt pärlade fram på Henriks panna.
— Ni skall få höra en hemlighet, som jag ensam
22. Drottning Margot. II.
