Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

338

har reda på och som jag avslöjar för er, om ni svär mig vid den döende konungen att förlåta mig er mors död…

— Det har jag ju redan lovat dig en gång, sade Henrik, och hans ansikte mulnade.

— Ja, lovat, men inte svurit sade René och gjorde en rörelse som för att dra sig tillbaka.

— Jag svär det, sade Henrik och sträckte ut högra handen över konungens huvud.

— Nåväl, ers majestät, sade florentinaren i brådskande ton, konungen av Polen kommer.

— Nej, sade Henrik, kuriren har blivit infångad av kung Karl.

— Kung Karl har endast infångat en kurir på vägen förbi Chateau-Thierry, men änkedrottningen har varit nog förutseende att skicka tre kurirer på tre olika vägar.

— O, vilken olycka för mig, utbrast Henrik.

— En kurir ankom i morse från Warschau. Kungen hade givit sig iväg omedelbart efter kuriren utan alt någon tänkte på att hindra honom, ty i Warschau hade man ännu ingen aning om kung Karls sjukdom. Han kommer fram hit endast några timmar efter kuriren.

— Ack, om jag endast haft åtta dagar på mig, utbrast Henrik.

— Ja, men ni har inte åtta timmar. Hörde ni vapenskramlet därute?

— Ja.

— Dessa vapen gjordes i ordning för er räkning. De komma att döda er till och med här, i konungens gemak.

— Kungen är inte död än.

René kastade en blick på Karl.

— Han kommer att vara det om tio minuter. Ni har tio minuter kvar att leva, kanske ännu mindre.

— Men vad skall jag då göra?