ryttare, allesammans överhöljda av svett och damm. Han svängde sin hatt och ropade: Frankrike!
— Min son! utropade Katarina och sträckte ut armarna genom fönstret.
— Min mor! svarade den unge mannen och hoppade ur sadeln.
— Min bror Henrik! utbrast Frans bestört och tog ett steg tillbaka.
— Är det för sent? frågade Henrik av Anjou sin mor.
— Nej, tvärtom, du kommer i rätta ögonblicket. Gud har själv ledsagat dig hit just i denna stund, se själv och hör!
I detta ögonblick kom herr de Nancey, kaptenen för livvakten, ut på balkongen till konungens sovgemak.
Allas blickar riktades mot honom.
Han bröt en stav i två bitar, som han sträckte upp i luften och ropade:
— Konung Karl IX är död! Konung Karl IX är död! Konung Karl IX är död!
Därpå lät han de båda avbrutna bitarna falla.
— Leve konung Henrik III! ropade nu Katarina och korsade sig i from tacksamhet. Leve konung Henrik III!
Alla upprepade ropet, utom hertig Frans.
— Hon har lurat mig, mumlade han och borrade naglarna djupt i bröstet.
— Jag har segrat, utropade Katarina, den avskyvärde béarnaren skall ej bli konung!
