342
LXVI.
EPILOG.
Ett år hade förflutit efter kung Karl IX:s död och hans efterträdares tronbestigning.
Konung Henrik III, som regerade med Guds och sin mor Katarinas nåde, hade vallfärdat till Vår Fru av Cléry.
Han hade begivit sig iväg till fots tillsammans med sin gemål och hela hovet.
Kung Henrik III kunde mycket väl ägna sig åt detta lilla tidsfördriv, ty inga bekymmer tycktes för tillfället oroa honom. Kungen av Navarra befann sig i Navarra, dit han längtat så länge, och var efter vad som påstods mycket upptagen av en vacker flicka av ätten Montmorency. Margareta var hos honom, sorgsen och dyster, och fann bland de vackra bergen om inte en förströelse så åtminstone en mildring i sitt livs stora sorger: frånvaron och döden.
Paris var mycket lugnt, och Katarina, som nu var den verkliga regenten alltsedan hennes älsklingsson Henrik blivit konung, vistades än i Louvren och än i Hotel de Soissons.
En afton var hon sysselsatt med att studera stjärnorna tillsammans med René, vilkens små förräräderier hon aldrig fått reda på och som åter kommit i gunst hos henne genom det falska vittnesmål han avlagt i rättegången mot La Mole och Coconnas, då man plötsligt anmälde, att en person, som sade sig ha ett mycket viktigt meddelande att lämna henne, väntade på henne i hennes bönrum.
Hon skyndade genast dit ned och fann där sire de Maurevel.
— Han är här! utropade den forne kaptenen
