32
Men i samma ögonblick slet sig vildsvinet loss från de båda molosserna och störtade fram mot konungens häst.
Karl var en alltför skicklig jägare för att inte ha förutsett detta anfall. Han drog in tyglarna, och hans häst stegrade sig. Han hade emellertid dragit för hårt, eller kanske det berodde på hästens förskräckelse, alltnog den störtade baklänges.
Alla utstötte ett rop av förskräckelse. Konungen hade fått ena benet under hästen.
— Släpp tyglarna, ers majestät! ropade Henrik.
Konungen följde uppmaningen, grep tag i sadeln med vänstra handen och försökte med den högra draga sin jaktkniv. Men denna trycktes ned av hans kroppstyngd, så att han inte kunde få den ur skidan.
— Vildsvinet! Vildsvinet! ropade Karl. Hjälp, Alencon, hjälp!
Under tiden försökte hästen resa sig upp och hade redan kommit upp på tre ben, då Henrik såg hertig Frans med fruktansvärt blekt ansikte lägga bössan mot axeln. Men i stället för att träffa vildsvinet, som nu bara var två steg från konungen, träffade kulen ett knä på hästen, som åter föll till marken.
I samma ögonblick slet vildsvinets betar upp konungens stövel.
— Åh, mumlade hertigen av Alencon, med bleka läppar, jag tror att hertigen av Anjou blir kung av Frankrike och jag kung av Polen.
Vildsvinet skulle just nu hugga sina betar i Karls ben, då denne kände hur någon bakom honom höjde sin arm, såg en skarp och spetsig klinga höjas och försvinna i djurets bog, medan en järnbehandskad hand stötte undan dess huvud.
Karl, som vid hästens rörelse lyckats befria sitt ben, reste sig mödosamt upp och blev blek som
