Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33

ett lik, när han såg blodet rinna över sina kläder.

— Ers majestät, sade Henrik, som alltjämt låg kvar på knä över vilddjuret, det är ingenting farligt. Jag lyckades stöta undan betarna, och ers majestät er inte sårad alls.

Därpå reste han sig upp och släppte dolken, medan vildsvinet blödande ur både sår och gap sjönk ned till marken.

Karl återvann så småningom fattningen. Han vände sig mot konungen av Navarra och tryckte hans hand med en blick, i vilken lyste den första glimt av känsla som synts däri på tjugufyra år.

— Tack, Henriot, sade han.

— Min stackars bror! utropade Alencon och närmade sig Karl.

— Jaså, är det du, Alencon, sade kungen. Vad blev det av din kula, du ypperlige skytt!

— Den torde ha tillplattats mot vildsvinet, sade hertigen.

— Men herregud, vad ser jag, utbrast Henrik med väl spelad förvåning, se här, Frans, er kula har krossat benet på hans majestäts häst. Det var märkvärdigt!

— Vad nu! utbrast konungen. Är det sant?

— Det är möjligt, sade hertigen förvirrad. Min hand darrade så häftigt.

— Faktum är att för att vara en så skicklig skytt har ni gjort ett bra besynnerligt skott, min käre Frans, sade Karl och rynkade på ögonbrynen. Ännu en gång hjärtligt tack, Henriot. Låt oss nu bege oss hem. Jag har fått nog av det här.

Margareta närmade sig nu för att lyckönska Henrik.

— Javisst, Margot, sade Charles, lyckönska honom du, och det ordentligt ändå, ty om han inte hade varit, så hette Frankrikes konung nu Henrik III.


3. Drottning Margot. II.