40
mitt namn och mitt anseende svara för mina anhängares liv, och jag skulle först och främst för egen räkning och även för konungens draga nytta av ett företag som kan bli till en stor olycka för Frankrike.
Hertigen lyssnade till dessa ord med en glädje, som uttrycktes av varje muskel i hans ansikte.
— Tror ni verkligen, att den utvägen vore möjlig, och att den skulle förskona oss från alla de olyckor ni förutser.
— Om jag tror det! sade Henrik. Hugenotterna äro fästa vid er, ert måttfulla uppträdande, er på en gång upphöjda och intressanta ställning och slutligen den välvilja, som ni alltid visat hugenotterna göra att de måste tjäna er.
— Men, invände hertigen, det råder ju splittring inom partiet. De som äro era anhängare äro ju inte mina.
— Jag är säker på att kunna övertala dem, och det av två skäl.
— Vilka då?
— För det första på grund av det förtroende som deras ledare hysa för mig. Och vidare kan jag skrämma dem med att ers höghet känner deras namn…
— Men vem skall ge mig dessa namn?
— Jag, ventre-saint-gris!
— Skulle ni verkligen göra det?
— Hör på, Frans, sade Henrik, jag har redan sagt er att jag inte håller av någon annan än er vid hela hovet. Detta kommer sig utan tvivel därav att ni är förföljd liksom jag, och vidare hyser också min gemål en tillgivenhet utan like för er.
Frans rodnade av tillfredsställelse.
— Tro mig, min svåger, fortfor Henrik, och tag hand om den här saken, regera över Navarra, och om ni bara vill unna mig en plats vid ert bord och
