en bra skog att jaga i, så skulle jag känna mig lycklig.
— Regera över Navarra, upprepade hertigen, men…
— Om hertigen av Anjou blir konung i Polen, inte sant? Jag avslutar er tankegång.
Hertigen såg med en viss förskräckelse på Henrik.
— Nåväl, hör då på, Frans, fortfor Henrik, och lägg märke till mina ord. Det är just med tanke på detta antagande som jag talar. Om hertigen av Anjou nämligen blir kung i Polen och er bror Karl skulle dö — vilket Gud förbjude — är det inte mer än tvåhundra lieues till Paris, medan det är fyrahundra lieues från Paris till Krakau. Ni kommer således att vara här för att ta arvet i besittning just i samma ögonblick som kungen av Polen får veta att tronen är ledig. Och om ni då är nöjd med mig, Frans, då kan ni ge mig Navarras tron, som då inte kommer att vara mer än en av prydnaderna i er krona. Och då kan jag ta emot den. Det värsta som skulle kunna hända er är att nödgas stanna kvar där borta och regera och leva en famille med mig och min gemål, medan däremot här… vad är ni?… en stackars förföljd prins, en stackars tredje kungason, slav under två äldre bröder, en slav som första bästa nyck kan skicka på Bastiljen.
— Ja, ja, sade hertigen, jag förstår nog allt det där, men däremot kan jag inte begripa att ni själv avstår från den plan ni föreslår mig. Finns det då ingenting som klappar där?
Därmed lade hertigen handen mot Henriks bröst.
— Det finns två bördor, sade Henrik leende, som äro för tunga för vissa händer. Den här förmår jag inte lyfta, och fruktan för att bli trött betager mig all lust att försöka.
