ett fyrfat, där han tog upp ett kol och blåste på det samt tände ljuset.
Det blev åter ljust i rummet.
Karl IX såg sig omkring med frågande min.
Henrik stod bredvid sin gemål. Hertiginnan de Nevers var ensam i ett hörn. Mitt i rummet stod Coconnas med ljusstaken i handen.
— Ursäkta oss, min bror, sade Margareta, vi väntade er inte.
— Ers majestät skrämde oss verkligen, och det syns nog också, inföll Henriette.
— För min del, sade Henrik, som uppfattat hela situationen, blev jag så häpen att jag råkade stöta omkull bordet när jag reste mig upp.
Coconnas kastade en blick på Henrik, som om han ville säga:
— Det kan man sannerligen kalla en äkta man, som förstår halvkväden visa!
— Vilken förfärlig oreda! utbrast kungen. Nu har du fått din supé förstörd, Henrik. Kom med mig och avsluta den någon annanstans. Jag tar dig med mig i kväll.
— Vad nu, utbrast Henrik, vill ers majestät verkligen göra mig den äran?
— Ja mitt majestät gör dig den äran att ta dig med ut ur Louvren. Låna mig honom, Margot, du skall få igen honom i morgon bittida.
— Åh, min bror, svarade Margareta, det behöver ni inte min tillåtelse till. Det är ju ni som är herre och härskare.
— Ers majestät, sade Henrik, jag skall gå upp till mig och hämta en annan kappa. Jag kommer tillbaka genast.
— Det behövs inte, Henriot, den du har på dig duger bra.
— Men, ers majestät… försökte Henrik invända.
