46
I samma ögonblick blev rummet alldeles mörkt och tyst som i graven.
— Ge dig iväg, viskade Coconnas till La Mole. Raska på!
La Mole lät inte säga sig detta två gånger. Han sprang bort till väggen och trevade sig med händerna fram till sängkammaren för att där gömma sig i det kabinett han var så väl förtrogen med.
Men då han kom in i sängkammaren stötte han emot en person som kom genom lönngången.
— Vad skall det här betyda, frågade Karl i mörkret, i en ton som började få en fruktansvärd anstrykning av otålighet, ser jag så hemsk ut att min blotta åsyn åstadkommer en sådan villervalla? Nå, Henriot, var är du?
— Vi äro räddade, viskade Margareta och fattade en hand, som hon trodde tillhöra La Mole. Kungen tror att min gemål är med oss.
— Det skall jag också låta honom tro, madame, viskade Henrik i samma ton som hon.
— Store Gud! utropade Margareta och släppte hastigt den hand hon fattat.
— Tyst! sade Henrik.
— Tusan djävlar! Vad menar ni med att viska på det där sättet? ropade Karl. Svara mig, Henrik, var är du?
— Här, ers majestät, svarade Henriks röst.
— Tusan, mumlade Coconnas, som tillsammans med hertiginnan av Nevers höll sig i ett hörn, det här börjar bli invecklat.
— Nu äro vi dubbelt förlorade, viskade Henriette.
Coconnas, som var modig ända till dumdristighet, tänkte att det under alla omständigheter skulle bli nödvändigt att till slut tända ljusen igen och att det vore bäst att göra det så fort som möjligt. Han släppte därför Henriettes hand och tog mitt i villervallan på golvet upp en ljusstake, gick bort till
