50
ändan av Rue de Beauvais, kommo fram till dem. Därpå gingo de alla tillsammans in i staden.
Klockan slog tio.
— Nå, sade Margareta, när kungen och Henrik gått, skall vi nu åter sätta oss till bards?
— Nej, sannerligen vi gör det, svarade hertiginnan av Nevers, jag har blivit alldeles för uppskrämd. Leve det lilla huset vid Rue Cloche-Percée! Man kan inte komma dit in utan att formligen belägra det, och våra riddare ha där rätt att göra bruk av sina värjor. Men vad är det ni söker under möblerna, herr de Coconnas?
— Jag letar efter min vän La Mole, svarade piemontesaren.
— Gå in i rummet bredvid min sängkammare, herr de Coconnas, sade Margareta.
— Det skall jag genast göra, svarade Coconnas Därmed gick han in i sängkammaren.
— Nå, frågade en röst i mörkret där inne, hur har det gått?
— Guds död, nu är det desserten som väntar.
— Och kungen av Navarra?
— Han har ingenting sett.
— Och Kung Karl?
— Han har tagit gemålen med sig.
— Verkligen?
— Javisst. Och nu tänka visst damerna företa en pilgrimsfärd till Rue du Roi-de-Sicile, och vi skall ledsaga pilgrimerna.
— Men det är ju omöjligt… vet du väl.
— Varför omöjligt?
— Jo, vi ha ju tjänstgöring hos hans höghet.
— Guds död! Det är sant! Jag glömmer alltid, att vi som adelsmän ha den äran att få tjänstgöra som betjänter.
