Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

54

— Visst inte, stanna här, svarade Katarina, och reste sig upp till hälften liksom för att ge mera eftertryck åt sin befallning. Vem skulle då skydda mig, om det skulle hända något? Det är väl bara några fulla schweizare som slåss…

— Men ers majestät, utbrast madame de Sauve ofrivilligt, det låter som om man dödade någon.

— Vem skulle man då döda?

— Kungen av Navarra. Oväsendet hörs från hans våning.

— En sådan fjälla, sade änkedrottningen med läppar som darrade trots hennes stora förmåga att behärska sig själv, överallt ser hon kungen av Navarra…

— Min Gud! utropade madame de Sauve och sjönk tillbaka i sin fåtölj.

— Det är slut nu, sade Katarina. Kapten, fortfor hon därpå vänd mot herr de Nancey, om det har varit någon skandal i palatset, så skall ni i morgon se till att de skyldiga bli hårt straffade. Fortsätt nu att läsa, Charlotte.

Madame de Sauve lydde, men endast hennes ögon och röst gjorde tjänst. Hennes tankar voro på helt annat håll. Hon förstod den stora fara, vari ett för henne så kärt huvud svävade. Efter att ha läst några minuter med ansträngande av sina yttersta krafter överväldigades hon fullständigt av sin sinnesrörelse. Hennes röst kunde ej längre höras, boken föll ur hennes händer och hon svimmade.

Plötsligt hördes ett fruktansvärt brak. Tunga och brådskande steg gåvo genljud i korridoren, två skott dånade så att fönsterrutorna skallrade. Katarina, som blev häpen över denna förlängning av striden, reste sig upp.

— Stanna kvar här ni, sade hon, jag skall själv gå och se efter vad det är.

Följande hade hänt.