De Mouy hade på morgonen fått sig tillskickad nyckeln till Henriks rum. I nyckelaxet fanns dolt ett hoprullat papper, som han drog fram med en nål. På papperet fanns lösen till Louvrens portar för den kommande natten. Klockan nio på kvällen hade därför de Mouy tagit på sig en rustning, vars hållfasthet han mer än en gång haft tillfälle att pröva, spänt om sig ett värjgehäng, stuckit ett par pistoler i La Moles bekanta kappa och begivit sig till Louvren.
När han lyckligt och väl kommit in i Henriks rum, fick han vänta länge. Då han slutligen blev trött begagnade han sig av de förtroliga sedvänjor, som på den tiden voro vanliga bland furstar och deras hovmän — han lade ifrån sig pistolerna på bordet, sträckte ut sig på kungens säng och försjönk snart i en så djup sömn, att hans snarkningar tydligt hördes utanför sänggardinerna. I fråga om snarkningar kunde han gott tävla med konungen av Navarra.
Nu kommo sex män in i Henriks våning med värja i hand och dolk i bältet. Den främste bland dessa var Maurevel.
Henriks page Orthon, som trodde att det var hans herre som kom tillbaka, gick genast emot honom. Då han fick syn på Maurevels bistra ansikte, ryggade han tillbaka, ställde sig framför dörren till sovrummet och frågade:
— Vilka äro ni, och vad vill ni?
— I konungens namn, svarade Maurevel, var är din herre?
— Min herre?
— Ja, konungen av Navarra.
— Han är inte hemma, svarade Orthon och försökte hindra dem från att komma vidare.
Då rusade Maurevels medhjälpare fram, Orthon fick ett slag av ett värjfäste i huvudet och svimmade.
