eller om han skulle försöka komma ut ur Louvren. Han beslöt sig för det sista och fortsatte sitt lopp i vild fart, tog trappan i långa hopp, kom fram till gallerporten, sade lösen och skyndade ut i det han ropade:
— Skynda dit upp! Man mördar i konungens namn.
Det var i detta ögonblick, som Katarina sade:
— Stanna kvar här ni, jag skall själv gå och se vad det är.
— Men, ers majestät, vågade kaptenen invända, den fara ers majestät löper bjuder mig att följa med.
— Stanna kvar, upprepade Katarina i ännu mer befallande ton. Furstliga personer skyddas av en mäktigare makt än människohänder. Stanna kvar!
Kaptenen lydde.
Katarina tog en lampa, tog på sig ett par sammetstofflor och gick ut i korridoren som ännu var full av krutrök samt fortsatte kall och okänslig som ett spöke till kungens av Navarra våning.
Allt hade nu åter blivit tyst och stilla.
Då Katarina steg över tröskeln var det första hon såg den avsvimmade Orthon.
— Se här ha vi tjänaren, mumlade hon. Därinne ha vi utan tvivel hans herre.
Därmed gick hon genom den andra dörren.
Där höll hon på att snava över ett lik. Hon sänkte lampan över det. Det var en av vakterna som fått huvudet kluvet. Han var stendöd.
Tre steg därifrån låg en annan och rosslade i dödsryckningarne.
Längst framme vid sängen låg en man med likblekt ansikte och ett sår i halsen ur vilket blodet strömmade. Han knöt händerna och försökte resa sig upp.
Det var Maurevel.
