58
En rysning genomilade Katarina. Hon såg den tomma sängen och runt omkring i rummet, men bland de tre männen, som här badade i sitt blod, sökte hon förgäves den man hon hoppades finna.
Maurevel kände igen Katarina. Hans ögon vidgades på ett hemskt sätt och han sträckte med en förtvivlad åtbörd ut handen emot henne.
— Nåväl, sade hon, var är han? Vart har han tagit vägen? Olycklige… ni har väl inte låtit honom komma undan?
Maurevel försökte få fram några ord, men det blev endast ett hest rosslande. Ett rödaktigt skum bildades på hans läppar och han skakade på huvudet med ett uttryck av förtvivlan och vanmakt.
— Men så tala då, utropade Katarina, tala… ett enda ord är nog!
Maurevel pekade på sitt sår, framstötte åter några oartikulerade ljud och förlorade därpå medvetandet.
Katarina såg sig åter omkring. Hon var omgiven av lik och döende. Blodet rann i strömmar över hela rummet och dödstystnad rådde.
Ännu en gång vände hon sig till Maurevel, men lyckades ej väcka honom till liv igen. Ett papper stack fram ur fickan på hans rock. Det var den av konungen undertecknade arresteringsordern. Katarina tog den och dolde den vid sin barm.
I detta ögonblick hörde hon ett buller bakom sig. Hon vände sig om och såg i dörren till rummet hertigen av Alencon, som ej kunnat låta bli att bege sig dit. Han stod som förlamad inför den hemska synen.
— Ni här? sade hon.
— Ja, ers majestät, för Guds skull, vad har hänt? frågade hertigen.
— Gå tillbaka till er våning, Frans. Ni kommer snart att få veta det
