Hertigen var inte så okunnig om vad som skett som Katarina trodde. Vid ljudet av de första stegen i korridoren hade han ställt sig och lyssnat. Då han såg flera karlar gå in till kungen av Navarra, erinrade han sig Katarinas ord och gissade vad som var på färde. Samtidigt hade han glatt sig åt att få en så farlig vän oskadliggjord av en hand som var mäktigare än hans egen.
Strax därpå hade han hört oväsendet och pistolskotten och i trappan sett försvinna en körsbärsröd kappa, som han blott alltför väl kände igen.
— De Mouy, utbrast han, de Mouy hos min svåger, hertigen av Navarra! Men nej… det är omöjligt! Skulle det kunna vara herr de La Mole?…
Nu greps han av oro och begav sig raka vägen till herr de La Moles rum. Där fann han i ett hörn den bekanta körsbärsfärgade kappan. Hans misstankar bekräftades. Det var inte La Mole utan de Mouy som han sett.
Alldeles blek skyndade han till gallerporten, där han fick veta, att mannen med den körsbärsröda kappan räddat sig under ropet: »Man mördar i konungens namn!»
— Han misstar sig, mumlade hertigen. Det är i änkedrottningens namn som det sker.
Nu begav han sig tillbaka till skådeplatsen för uppträdet och fann där Katarina som en hyena bland liken.
På sin mors befallning begav han sig tillbaka till sin våning.
Katarina, som var förtvivlad över att se även detta försök misslyckat, kallade på sin gardeskapten och lät föra bort liken samt gav befallning om att Maurevel, som endast var sårad, skulle föras hem till sig samt att man ej skulle väcka konungen.
— Åh, mumlade hon, han har kommit undan den här gången också. Guds hand skyddar den
