helvete bakom mig. När jag går in här, kommer jag in i paradiset.
— Ers majestät, jag är ofantligt lycklig över att ers majestät funnit mig värdig att följa med på vägen till himmelen.
— Vägen dit är trång, sade kungen och gick uppför en liten trappa, men det är bara för att ingenting skall fattas i liknelsen.
— Och vem är den ängel som vaktar ingången till detta eden.
— Du skall strax få se, svarade Karl IX.
Därmed gjorde han ett tecken åt Henrik att följa honom ljudlöst, öppnade först en dörr och sedan en annan samt stannade där på tröskeln.
— Se, sade han.
Henrik gick fram och stannade orörlig inför en av de vackraste syner han någonsin sett.
Det var en kvinna på omkring aderton eller nitton år, som sov med huvudet mot en liten säng. I denna låg ett sovande barn, vars små fötter hon höll tryckta mot sina läppar. Man skulle ha kunnat tro sig stå inför en tavla av Albani föreställande den heliga jungfrun och Jesusbarnet.
— Åh, ers majestät, sade kungen av Navarra, vem är denna förtjusande varelse?
— Ängeln i mitt paradis, Henriot, den enda varelse som älskar mig för min egen skull.
Henrik log.
— Ja, för min egen skull, upprepade Karl, ty hon älskade mig innan hon visste om att jag är kung.
— Och sedan har hon fått reda på det?…
— Ja, sedan, sedan hon fått reda på det, upprepade konungen med en suck över sin ofta blodigt tunga kunglighet, så älskar hon mig fortfarande. Döm själv!
Därmed gock han tyst fram och tryckte på den
