Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

70

unga kvinnans kind en kyss så lätt som när en fjäril kysser en lilja.

Detta var emellertid nog för att väcka henne.

— Karl! mumlade hon och slog upp ögonen.

— Du hör, sade kungen, hon kallar mig Karl. Drottningen säger: ers majestät.

— O, ni är inte ensam, utbrast den unga kvinnan.

— Nej, min kära Marie. Jag har med mig en annan kung, som är lyckligare än jag, ty han har ingen krona, och olyckligare än jag eftersom han ej har någon Marie Touchet. Gud ger ersättning för allt.

— Är det konungen av Navarra? frågade Marie.

— Ja, mitt harn. Kom fram, Henriot.

Kungen av Navarra trädde fram och Karl fattade hans högra hand.

— Se på den här handen, Marie, det är en god och trogen väns hand. Utan denna hand, ser du…

— Vad då, ers majestät?

— Jo, om inte denna hand hade funnits, Marie, så skulle vårt barn i dag inte längre ha någon far.

Marie ropade till, föll på knä och fattade Henriks hand samt kysste den.

— Rätt så, Marie! sade Karl.

— Och vad har ni gjort för att tacka honom? frågade hon Karl.

— Jag har gjort honom samma tjänst tillbaka.

Henrik såg förvånad på Karl.

— Du kommer en dag att få reda på vad jag menar, Henriot. Men kom nu och se.

Därmed gick han fram till det alltjämt sovande barnet.

— Tänk om den här pojkbytingen sove i Louvren i stället för i det här lilla huset vid Rue de