74
hans axel, gå inte härifrån före mig. Det gäller ditt liv, Henrik, ditt liv, hör du?
Henrik hade redan fattat, alltför stora misstankar av vad han ännu icke kunde förstå för att ej följa ett dylikt råd.
Karl IX gick in i sitt rum, medan den härdade bergsbon Henrik gjorde det bekvämt för sig i en fåtölj, där han snart bevisade, att hans svåger gjort rätt i att hålla sig utom hörhåll för honom.
I daggryningen morgonen därpå väcktes han av kungen. Som han legat fullt påklädd tog hans toalett inte mycken tid. Kungen var så lycklig och glad till sinnes som man aldrig sett honom i Louvren. De timmar han tillbragte i det lilla huset vid Rue de Barres voro de lyckligaste i hans liv.
Båda återvände genom sovrummet. Den unga kvinnan sov ännu i sin säng. Barnet sov även i sin vagga. Båda logo i sömnen.
Karl stod en stund och betraktade dem med ett uttryck av outsäglig ömhet. Därpå vände han sig åter mot konungen av Navarra.
— Henriot, sade han, om du någonsin råkar få reda på vilken tjänst jag har gjort dig i natt och det skulle hända någon olycka, tänk då på det här barnet som sover i vaggan.
Därpå gav han dem båda en kyss på pannan utan att ge Henrik tid att utfråga honom närmare.
— Farväl, änglar, sade han.
Därmed gick han ut.
Henrik följde honom tankfull.
De hovmän, med vilka Karl stämt möte vid Bastiljen, väntade där med hästar. Karl vinkade åt Henrik att stiga i sadeln och steg själv till häst.
— Vart skall vi ta vägen? frågade Henrik.
— Vi skall gå och ta reda på, om hertigen av Anjou kommit tillbaka endast och allenast för madame
