på en stackars flicka som jag. Vilken vacker tanke kan väl rymmas i namnet Marie Touchet?
— Den här, svarade Henrik. Den är lätt funnen och jag förtjänar föga beröm för att jag gjort det.
— Aha, det är redan gjort, utbrast Karl. Där ser du…
Henrik tog upp en anteckningsbok ur fickan på sin rock, rev ut ett blad och skrev först namnet:
MARIE TOUCHET,
och sedan därunder:
JE CHARME TOUT.
Därpå räckte han den unga kvinnan bladet.
— Verkligen! utropade hon. Det är underbart!
— Vad har han skrivit? frågade Karl.
— Ers majestät jag vågar inte upprepa det.
— Ers majestät, inföll Henrik, i namnet Marie Touchet finns det, om man såsom brukligt är förförvandlar I till J följande mening: Je Charme tout (Jag behagar allt).
— Sannerligen, utbrast Karl, det stämmer, bokstav för bokstav. Jag vill att detta skall bli ditt valspråk, Marie. Aldrig har ett valspråk varit mera. på sin plats. Tack, Henrik! Jag vill ge dig valspråket skrivet i diamanter, Marie.
Supén var slut. Klockan slog två i Notre-Dame.
— Till tack för hans komplimang Marie, skall du nu ge honom en fåtölj där han kan sova i natt, sade kungen. Men på avstånd från oss, för han snarkar så man kan bli rädd. Om du sedan vaknar före mig, Henriot, skall du väcka mig. Klockan sex skall vi vara vid Bastiljen. God natt, Henriot. Ordna för dig som du vill. Men, tillade han och gick en smula närmare Henrik samt lade sin hand på
