— O, vad han är blind! utropade hon.
Några ögonblick därefter hördes ljudet av steg i rummet bredvid, som var vapensalen.
— Men ers majestät, hörde hon Henrik säga, säg mig nu när vi kommit tillbaka till Louvren varför ni tagit mig med er från Louvren och vilken tjänst det är ni gjort mig.
— Nej, Henriot, svarade Karl. En dag kommer du kanske att få veta det, men för närvarande är det en hemlighet. Så mycket kan du få veta, att jag sannolikt kommer i gräl med min mor för din skull.
Därmed drog han undan draperiet och befann sig ögonblicket därpå ansikte mot ansikte med Katarina.
Bakom honom syntes béarnarens bleka och oroliga ansikte.
— Ni här, sade Karl och rynkade på ögonbrynen.
— Ja, min son, svarade Katarina. Jag vill tala med er.
—Med mig?
— Ja, med er ensam.
— Nåja, sade Karl och vände sig om mot sin svåger, eftersom det inte kan undvikas, så är det bäst att det sker så fort som möjligt.
— Jag avlägsnar mig, ers majestät, sade Henrik.
— Ja, lämna oss, sade Karl. Och eftersom du nu är katolik, så gå i mässan i stället för mig. Jag stannar kvar här för en predikan.
Henrik bugade sig och gick.
Karl IX förebyggde de frågor hans mor tänkte ställa till honom.
— Nå min mor, sade han och försökte vända saken i skämt, ni ämnar gräla på mig, eller hur? Jag har varit nog vanvördig att låta er lilla plan stranda. Men för tusan, jag kunde väl inte låta arrestera och föra till Bastiljen en man, som nyss
