78
räddat mitt liv. Jag ville inte heller tvista med min mor. För övrigt, tillade han för sig själv, straffar den gode Guden de barn som tvista med sin mor. Det fick min bror Frans II känna på. Men förlåt mig nu, min mor, sade han högt, och erkänn att det var ett gott skämt.
— Ers majestät misstar sig, sade Katarina, det är inte fråga om något skämt.
— Jovisst, och ni skall också sluta upp med att behandla det som någonting annat, för djävulen!
— Genom sitt misstag har ers majestät förhindrat en plan som skulle ha lett till ett stort avslöjande.
— Bah, inte bryr ni väl er om en misslyckad plan, min mor… ni kan göra tjugu andra i stället. Och i fråga om dem lovar jag att hjälpa er.
— Nu är det för sent. Ty nu har han blivit varnad och kommer att vara på sin vakt.
— Nåväl, låt oss komma till botten med den här saken. Vad har ni emot Henrik, min mor?
— Jag har det emot honom att han konspirerar.
— Javisst det kunde jag tänka mig, det är er ständiga anklagelse. Men är det inte så att alla människor konspirera en smula i det förtjusande kungliga residens som kallas Louvren?
— Men han konspirerar mer än någon annan, och han är farligare än någon anar. Hör på, det finns ett medel att övertyga mig om att jag har orätt.
— Vilket då, min mor.
— Fråga Henrik, vem som i natt befann sig i hans rum.
— I hans rum? I natt?
— Ja. Och om han talar om för er det…
— Nå?…
— Då är jag beredd att erkänna att jag misstagit mig.
