82
— Då visste han om det, sade hertigen av Alencon. Men eftersom ni själv inte var hemma, vem var det då som var där?
— Var det någon hos mig? frågade Henrik som om han inte haft en aning därom.
— Ja, det var en man. När jag hörde bullret skyndade jag till för att hjälpa er. Men det var redan för sent.
— Blev mannen arresterad? frågade Henrik ängsligt.
— Nej, han räddade sig efter att svårt ha sårat Maurevel och dödat två vaktposter.
— Åh, den tappre Mouy! utbrast Henrik.
— Det var således de Mouy? frågade hertigen livligt.
Henrik förstod att han hade försagt sig.
— Jag antar det åtminstone, sade han, ty jag hade stämt möte med honom för att komma överens med honom om er flykt samt säga honom att jag avstått från alla mina rättigheter till Navarras tron.
— Då äro vi förlorade sade hertigen, om saken är bekant.
— Ja, ty Maurevel kommer att tala.
— Maurevel har fått en värjstöt i halsen. Jag har talat vid den fältskär som tog hand om honom och fått veta, att han inte kommer att kunna få fram ett ord på åtta dagar.
— Åtta dagar… det är tillräckligt för att de Mouy skall hinna sätta sig i säkerhet.
— Men när allt kommer omkring, sade hertigen, kan det vara någon annan än herr de Mouy.
— Tror ni verkligen det?… frågade Henrik.
— Ja, den flyende försvann mycket fort, och man har inte sett något annat än hans körsbärsröda kappa.
— Ja, det måste erkännas, sade Henrik, att körs-
