bärsröd kappa passar bättre för en hovsprätt än för en soldat. Aldrig kommer man att misstänka att de Mouy haft en körsbärsröd kappa på sig.
— Nej, instämde hertigen av Alencon. Snarare skulle man då misstänka att det var…
Han avbröt sig.
— Att det var herr de La Mole, ifyllde Henrik.
— Javisst. Ty jag själv, som såg mannen fly, tvivlade också ett ögonblick.
— Jaså, ni tvivlade. Ja, det kunde verkligen ha varit herr de La Mole.
— Vet han någonting?
— Ingenting säkert och ingenting av vikt åtminstone.
— Men svåger, återtog hertigen, nu tror jag verkligen att det var han.
— För tusan, det kommer att göra drottningen ledsen. Hon är intresserad för honom,
— Verkligen? frågade hertigen häpen.
— Javisst. Erinrar ni er inte att hon rekommenderade honom hos er?
— Jo, svarade hertigen med dov röst. Jag har också velat göra honom en tjänst… jag gick upp till honom och tog ner hans röda kappa för att ingenting skulle kompromettera honom.
— Det var mycket klokt, sade Henrik. Nu inte bara gissar jag, nu skulle jag kunna svära på att det var han.
— Till med inför rätta? frågade hertigen.
— Javisst, svarade Henrik. Han kanske kom med något bud från Margareta.
— Om jag kunde vara säker om ert vittnesmål, sade hertigen, skulle jag nästan kunna anklaga honom.
— Om ni anklagar honom, min svåger, sade Henrik, så förstår ni nog att jag inte kommer att säga emot.
