Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

— Men drottningen? frågade hertigen.

— Javisst, drottningen?

— Man måste få reda på vad hon kommer att göra.

— Det åtar jag mig att ta reda på.

— För tusan, min svåger, hon gjorde orätt i att säga emot oss. Ty på det här viset kommer den unge mannen att bli ofantligt ryktbar utan att ha behövt göra någonting för det.

Henrik begav sig genast till Margareta. Hon hade tillbragt en orolig natt hos sin väninna efter uppträdet vid Rue Tison och hade återvänt först på morgonen. När hon kommit hem hade hon lagt sig, men kunde inte sova utan spratt till vid minsta buller.

Då hörde hon en knackning på lönndörren. Sedan Gilonne sett efter vem den besökande var, fick Henrik komma in.

Han stannade i dörren. Ingenting i hans min talade om en förorättad make. Det vanliga leendet låg över hans fina läppar och ingenting i hans drag förrådde de fruktansvärda sinnesrörelser för vilka han varit utsatt.

Han frågade Margareta med blicken om han fick tala ensam med henne. Drottningen förstod hans blick och avskedade Gilonne med en åtbörd.

— Ers majestät, sade Henrik därefter, jag vet hur fäst ni är vid era vänner och därför är det svårt för mig att tala om för er en ledsam nyhet.

— Vilken då? frågade Margareta.

— En av våra bästa vänner är i detta ögonblick mycket svårt komprometterad.

— Vilken?

— Den käre greve de La Mole.

— Greve de La Mole komprometterad! Hur så?

— På grund av äventyret i natt.

Trots sitt stora herravälde över sig själv kunde