— Jag skall försöka dra oss ur den klämma, som den förbaskade karlen i röda kappan har satt oss i.
— Min Gud! Den stackars unge mannen! utropade Margareta förtvivlad och vred händerna.
— Ja, sannerligen, sade Henrik och drog sig tillbaka, den käre herr de La Mole är verkligen en utmärkt tjänare.
XXXIX.
FÖRHÖREN.
Karl hade kommit in i sitt rum skrattande och skämtande. Men efter att ha talat med sin mor i tio minuter skulle man ha kunnat tro att hon överflyttat sin blekhet och sin harm till honom medan hon själv antagit sonens glada humör.
— Herr de La Mole, sade Karl. Herr de La Mole. Vi måste kalla hit Henrik och hertigen av Alencon. Henrik därför att den unge mannen varit hugenott, och hertigen därför att han är i hans tjänst.
— Kalla hit dem om ni vill, min son, men ni kommer inte att få veta någonting. Jag är rädd för att Henrik och Frans stå i hemligt samförstånd med varandra. Att förhöra dem är att väcka deras misstankar. Jag tror att det vore bättre att långsamt och säkert pröva dem under några dagar. Om ni låter
