connas och närmade sig med en viss beundran tysken, som stod kvar på balkongen och helt lugnt torkade av sin värja.
— Det är således ni som har expedierat honom, ropade La Hurière hänförd. Hur gick det till?
— Micket enkelt, micket enkelt. Han hörde pullret, han öppnade sin dörr och jak stack min värja genom kroppen på honom. Jak tror att Téligny går på, jag hör skrik.
I detta ögonblick hördes verkligen ett anskri av förtvivlan, som höjdes av en kvinna. En rödaktig reflex upplyste fönstren i den ena av de båda flyglarna. Man såg två män fly, förföljda av en lång rad av mördare. Ett bösskott fällde den ene, den andre sprang fram till ett öppet fönster och utan att bry sig om höjden eller fienderna, som väntade på honom nedanför, hoppade han helt djärvt ned på gården.
— Döda honom, döda honom! ropade mördarna när de sågo sitt offer nära att undkomma.
Mannen reste sig upp och tog sin värja, som han tappat i fallet, samt rusade med sänkt huvud igenom hopen, kastade omkull tre eller fyra, genomborrade en med sin värja och rusade under ett regn av kulor mitt igenom den rasande soldathopen tätt förbi Coconnas som stod och inväntade honom vid porten med värjan i hand.
— Träffad! ropade piemontesaren och stötte sin fina och skarpa klinga, i armen på honom.
— Fega kräk! svarade den flyende och slog honom i ansiktet med flatan av sin värja, då han icke hade tid och utrymme att ge honom en riktid stöt.
— För tusan djävlar, skrek Coconnas, det är herr de la Mole!
— Herr de la Mole! upprepade La Hurière och Maurevel.
