102
— Det var han som varnade amiralen, ropade flera soldater.
— Döda honom, döda honom, ropade man på alla håll.
Coconnas, La Hurière och ett tiotal soldater rurade efter de La Mole, som var alldeles övertäckt av blod. Hans vilja var spänd till det yttersta och med rent av övermänsklig kraft rusade han längs gatorna utan annan vägvisare än instinkten. Bakom honom hördes det hastiga trampet av förföljarnas steg, som tycktes ge honom vingar. Då och då visslade en kula tätt förbi örat på honom och påskyndade hans steg, då han var nära att tappa andan. Han andades knappast längre, ett dovt rosslande, ett halvkvävt rytande. Svett och blod droppade ned från hans hår och rann över hans ansikte, Snart blev livrocken för trång för hans hårt klappande hjärta, och han slet den av sig, strax därpå blev värjan för tung att bära och han kastade den ifrån sig. Ibland föreföll det honom, som om stegen bakom honom hördes mera långt borta och han var nära att komma undan. Men förföljarnas rop tillkallade andra, som voro närmare och som lämnade sin blodiga sysselsättning för att deltaga i förföljandet. Plötsligt fick han syn på floden, som långsamt rann fram till höger om honom. Liksom en jagad hjort kände han en oemotståndlig lust att kasta sig däri och endast en yttersta ansträngning av hans förstånd kunde hålla honom tillbaka. Till höger om sig hade han Louvrens tysta och orörliga massa, vars inre var fyllt av dystra och dova ljud. På vindbryggan kommo och gingo soldater i kaskar och hjälmar, vilka glänste i det kalla månskenet. La Mole tänkte på kungen av Navarra, liksom han förut tänkt på Coligny. Dessa båda voro hans enda beskyddare. Han samlade sina yttersta krafter, riktade blicken
