mot himmelen och lyckades genom en hastig vändning komma undan hopen, satte kurs på Louvren och sprang upp på vindbryggan mitt bland soldaterna, fick ett nytt dolkstyng, som gled utefter sidan på honom. Trots ropen: »Döda honom, döda honom!» trots vaktarnas hotande hållning rusade han som en pil in på borggården, uppnådde med ett språng vestibulen, sprang uppför två trapopr, fick syn på en dörr och bultade på den med händer och fötter.
— Vem är det? frågade en kvinnlig röst.
— Ack min Gud, viskade La Mole, de komma… jag hör dem… där äro de!… jag ser dem… Det är jag… jag!
— Vilken då? frågade rösten.
Nu kom La Mole ihåg den lösen, som uppgivits för honom.
— Navarra! Navarra! ropade han.
Ögonblickligen öppnades dörren. Utan att lägga märke till eller tacka Gilonne rusade La Mole in i en vestibul, sprang igenom en korridor och två eller tre rum samt kom slutligen in i ett rum, som upplystes av en lampa i taket.
Under guldbroderade draperier låg i en säng av skulpterad ek en till hälften avklädd kvinna stödd på armbågen och med ögonen stela av förskräckelse.
La Mole störtade fram till henne.
— Madame! utropade han, man håller på att döda alla mina bröder och vill mörda även mig. Ni, som är drottning… Rädda mig!
Därmed kastade han sig till hennes fötter. En bred ström av blod sipprade ned på mattan.
Vid anblicken av den bleke, knäböjande mannen framför henne satte sig Margareta upp i sängen. Förberedd som hon var av hertiginnan av Lothringen hade hon lagt sig påklädd. Hon dolde ansiktet i sina händer och ropade på hjälp.
