Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105

mögen att göra en rörelse vare sig för att fly eller för att försvara sig. Han stödde sitt huvud mot den unga kvinnans axel och hans fingrar grepo krampaktigt tag i och söndersleto Margaretas luftiga, fint broderade batistklänning.

— Ers majestät, mumlade han med slocknande röst, rädda mig!

Det var allt han kunde säga. Hans ögon beslöjades, hans huvud föll tungt tillbaka, hans ben veko sig, han gled ned på det blodiga golvet och drog drottningen med sig.

Upphetsad av skriken, berusad av blodlukten och av den rasande jakten, sträckte Coconnas i samma ögonblick ut sin arm mot den kungliga alkoven. Ett ögonblick till och hans värja skulle ha genomborrat La Moles hjärta och kanske på samma gång drottningens.

Vid åsynen av den blottade värjan och kanske ännu mera vid denna brutala oförskämdhet reste sig konungadottern i hela sin längd och utstötte ett skrik så fullt av fasa, förbittring och raseri att piemontesaren stannade som förlamad.

Men plölsligt öppnades en lönndörr i väggen, och en ung man på sexton à sjutton år skyndade in. Han var svartklädd, blek och med håret i oordning.

— Vänta min syster, ropade han, här är jag.

— Frans, Frans, hjälp, sade Margareta.

— Hertigen av Alencon, mumlade värdshusvärden och sänkte sin bössa.

— Guds död, en son av Frankrike, mumlade Coconnas och drog sig ett steg tillbaka.

Hertigen av Alencon kastade en blick omkring sig. Han såg Margareta med utslaget hår, vackrare än någonsin, stödd mot väggen och omgiven av karlar med ögon lysande av raseri, svettiga pannor och fradgande munnar.