106
— Uslingar! utropade han.
— Rädda mig, min bror, sade Margareta utmattad. De vilja mörda mig.
En häftig rodnad flög över hertigens bleka ansikte. Obeväpnad och endast i förlitande på sin rang närmade han sig med knutna händer Coconnas och hans följeslagare, som förskräckta veko tillbaka inför den eld, som flammade i hans ögon.
— Vågar ni kanske också mörda en prins av Frankrike? sade han.
Då de fortfarande drogo sig undan för honom, ropade han:
— Hitåt kapten, låt hänga alla de här banditerna.
Mera förskräckt vid åsynen av den unge, obeväpnade mannen än han skulle blivit inför ett helt kompani ryttare eller landsknektar, hade Coconnas redan uppnått dörren. Värdshusvärden rusade utför trapporna, soldaterna trängdes och knuffades i vestibulen och funno dörren alltför smal för att de skulle kunna komma ut så fort de önskade.
Under tiden hade Margareta instinktivt kastat sitt sidentäcke över den unge mannen och avlägsnat sig ifrån honom.
Då den siste mördaren försvunnit, vände sig hertigen om.
— Är du sårad, min syster? utropade han då han såg Margareta alldeles nedfläckad av blod.
Och han skyndade emot henne med en oro, som skulle gjort honom heder, om den ej orsakats av en ömhet, som var alltför stor för att kunna kallas broderlig.
— Nej, sade hon, det tror jag inte, eller, om jag är det, så är det helt obetydligt.
— Men blodet, varifrån kommer det?
— Jag vet inte, svarade den unga kvinnan. Men
