118
till reträtten och söka betäckning bakom hörnet till Rue de Brac.
De Mouy kastade en blick omkring sig och närmade sig, beredd på strid, men då ingen människa syntes till, ropade han.
— Nåå, herr förespråkare, det ser ut, som om ni skulle ha glömt er bössa vid min dörr. Här är jag nu, vad vill ni mig?
— Sannerligen, sade Coconnas för sig själv, det var verkligen en modig karl.
— Nåå, fortsatte de Mouy, ni må vara vänner eller fiender, ser ni inte att jag väntar.
Men värdshusvärden teg fortfarande, Maurevel svarade ingenting och schweizarna stodo tysta.
Coconnas väntade ett ögonblick, men då han såg att ingen underhöll den konversation, som påbörjats av värdshusvärden och fortsatts av de Mouy, lämnade han sin plats, gick fram mitt på gatan, tog av sig hatten och sade:
— Min herre, vi ha inte kommit hit för att mörda er, som ni kanske tror, utan för att duellera med er. Jag har följt med en av edra fiender, som skulle vilja på ett passande sätt avsluta en gammal tvist. Men, för tusan, kom fram då Maurevel, och gå inte och göm er, herr de Mouy antar er utmaning.
— Maurevel! utropade de Mouy. Maurevel, min fars mördare! Maurevel, konungens blodhund. Ja, vid Gud, jag antar utmaningen.
Därmed siktade han på Maurevel, som gick och knackade på i hertigpalatset för att därifrån erhålla förstärkning, och genomborrade hans hatt med en kula.
Vid knallen av skottet och Maurevels skrik kommo de soldater, som hade eskorterat hertiginnan av Nevers, följda av tre eller fyra adelsmän med
