120
pistolskott och med varje stöt av sin värja dödade en fiende. Under tiden försökte Coconnas med tillhjälp av en gatsten spränga dörren till Mercandons hus, från vars fönster denne utan att bry sig om den ensamme adelsmannens ansträngningar sköt allt vad han förmådde.
Snart var hela detta vanligen så ödsliga kvarter lika ljust som på dagen, och där myllrade av folk som myror i en myrstack, ty från Montmorencys palats kommo sex eller åta adliga hugenotter med sina tjänare och vänner och gjorde understödda av elden från fönstren ett rasande utfall mot Maurevels och hertigens folk, som de slutligen drevo tillbaka till palatset.
Coconnas, som ännu icke hade lyckats spränga Mercandons port, fastän han ansträngde sig av alla krafter, blev också angripen. Stödd mot väggen försvarade han sig med värjan och utstötte samtidigt så fruktansvärda rytanden, att han överröstade stridens oväsen. Han högg åt höger och vänster och träffade vänners och fiender, och alltefter som hans värja genomborrade ett bröst och det varma blodet stänkte över hans händer och ansikte, återvann han den förlorade terrängen och närmade sig med uppspärrade ögon, vidgade näsborrar och sammanbitna tänder, det belägrade huset
De Mouy hade efter en fruktansvärd strid i trappan och förstugan slutligen som en verklig hjälte lyckats lämna det brinnande huset. Mitt under denna kamp ropade han oupphörligt: »Hitåt, Maurevel! Maurevel, var är ni?» och överöste honom med de skymfligaste tillmälen. Till slut kom han mitt på gatan, Med ena armen stödde han sin älskarinna, som var halvklädd och nästan avsvimmad. Mellan tänderna höll han en dolk. Hans värja blixtrade som ekrarna på ett hjul och beskrev vita eller röda cirklar, allteftersom månen försilvrade dess
