— Hjälp, hjälp, han kväver mig! ropade den unge mannen, vars röst redan övergick till en svag rossling.
Nu övergick Mercandon från hotelser till böner.
— Förbarmande, herr Coconnas, förbarmande, det är mitt enda barn.
— Det är min son, det är min son! ropade modern, vår ålderdoms hopp, döda honom icke, min herre, döda honom icke!
— Verkligen, sade Coconnas skrattande, skall jag inte döda honom? Men vad ville han göra med mig nyss, då han sköt på mig?
— Min herre, sade Mercandon och knäppte ihop händerna, jag har hemma hos mig skuldsedeln, som er far skrivit under, jag skall lämna den till er, jag har tiotusen écus, dem skall jag skänka er, jag har våra familjesmycken, de äro också edra, men döda inte min son.
— Och jag, jag har min kärlek, och den lovar jag er, sade damen i det hertigliga palatset med låg röst.
Coconnas funderade ett ögonblick.
― Är du hugenott frågade han därpå den unge mannen.
— Ja, viskade denne.
— I så fall måste han dö, sade Coconnas med rynkade ögonbryn och närmade sin vassa värja till sin motståndares bröst.
— Dö! Mitt stackars barn dö! ropade den gamle. Och från modern ljöd ett skrik så smärtsamt, att det för ett ögonblick kom piemontesarens beslut att vackla.
— Ack, ers höghet, ropade fadern till damen i hertigens palats, lägg ett ord för oss, och vi skall varje morgon och kväll nämna er i våra böner.
— Ja, om han vill omvända sig, svarade damen.
— Jag är protestant, sade ynglingen.
