126
— Så dö då, sade Coconnas och lyfte sitt vapen, dö då, eftersom du inte vill ha det liv, som bjudes dig från dessa vackra läppar.
Mercandon och hans hustru sågo den förfärliga klingan blixtra över sonens huvud.
— Min son, min Olivier, snyftade modern, avsvärj, avsvärj…
— Avsvärj, kära barn, avsvärj, sade Mercandon och kastade sig till Coconnas fötter. Lämna oss inte ensamma i världen.
— Avsvärj er allesammans, befallde Coconnas. Tre själar och ett liv för ett Credo.
— Ja, jag gör det, sade ynglingen.
— Vi också, ropade den gamle Mercandon och hans hustru.
— På knä då, sade Coconnas, och din son skall säga efter ord för ord, vad jag förestavar.
Fadern lydde först.
— Jag är beredd, sade ynglingen och knäböjde i sin tur.
Coconnas började nu att på latin förestava ett Credo. Men vare sig av en slump eller av beräkning kom den unge Olivier att knäböja alldeles invid den plats, där hans värja hade fallit. Han hade knappt sett vapnet inom räckhåll förrän han under det han fortfarande upprepade Coconnas ord, sträckte ut armen för att gripa den. Coconnas märkte hans rörelse, men låtsade ej se den. Men i samma ögonblick som ynglingens fingrar grepo om värjfästet kastade han sig över honom, slog honom till marken och under ropet »Förrädare», stötte han sin värja i ynglingens bröst.
Den unge mannen uppgav ett skrik, reste sig konvulsiviskt på ett knä och störtade därefter död till marken.
— Bödel! skrek Mercandon. Du mördar oss för
