ena handen och i den andra ett nålhus av förgyllt silver och fint holländskt linne.
— Hjälp mig att resa honom upp, Gilonne, sade drottning Margareta, då den sårade nu var fullständigt utmattad och ej förmådde resa sig själv.
— Men, ers majestät, sade La Mole, jag kan verkligen inte tillåta…
— Ni måste låta oss hållas, avbröt honom Margareta, ty om vi kan rädda er, skulle det vara ett brott att låta er dö.
— Ack, utropade La Mole, jag vill hellre dö än se er, drottning, besudla era händer med en ovärdigs blod. Nej, aldrig, aldrig…
Och han drog sig vördnadsfullt tillbaka.
— Ert blod, sade Gilonne leende, det har redan fläckat ned Hennes majestäts säng och hela hennes rum.
Margareta drog tillsammans sin morgonrock över nattdräkten, som var full av små röda fläckar. Denna rörelse, full av kvinnlig blygsamhet, påminde La Mole om att han hade hållit i sina armar och tryckt till sitt bröst denna drottning, som var så eftersökt, så skön, så älskvärd, och vid detta minne flög en blossande rodnad över hans bleka kinder.
― Ers majestät, stammade han, kan ni inte överlämna mig till en fältskär?
― En katolsk fältskär, eller hur? frågade drottningen med ett uttryck, som La Mole mycket väl förstod och som kom honom att darra.
— Vet ni inte, sade drottningen leende och med mild röst, att vi Frankrikes döttrar uppfostras att känna växternas värde och att bereda balsamiska salvor, att vår plikt i alla tider varit att lindra smärtan? Vi gälla också som de bästa fältskärer i världen, åtminstone säga våra smickrare så. Har inte mitt rykte i det avseendet kommit till era öron? Men låt oss börja, Gilonne!
9 Drottning Margot.
